Artiklar!

På denna sida visar vi artiklar som förekommit om psykiatri. Den kommer att innehålla citat ur tidningar.

Länsbulletinen augusti/september 2004. (ansvarig Jan Lidén)

Ny rapport från psykologförbundet
Under sommaren presenterades en Temoundersökning på uppdrag av Psykologförbundet som bland annat visar, att en majoritet vill ha psykoterapeutisk behandling framför medicinering vid psykisk ohälsa. Var tredje patient på vårdcentraler har psykiska besvär, men ettusen vårdcentraler saknar psykolog. Nio av tio vårdcentraler uppgav behov av psykologtjänster. De psykologer som idag har vårdavtal skulle utifrån undersökningen ha möjlighet att ta emot ytterligare 40.000 nya patienter om året om finansiering fanns. Psykologförbundet kräver liksom IPF och RSMH att personer med psykiska besvär ska erbjudas psykologisk behandling inom ramen för den solidariskt finansierade vården på samma villkor som medicinsk vård erbjuds.

Ssocialstyrelsen vill ha fortsatt samarbete
I våras presenterade den regionala tillsynsenheten i Umeå en rapport utifrån ett frågeformulär som anhöriga och brukare i de fyra nordliga länen besvarat med synpunkter beträffande viktiga områden för tillsyn av psykiatrisk vård, vilket vi skrev om i förra numret. Socialstyrelsen vill med rapporten framhålla vikten av att brukares och anhörigas synpunkter och erfarenheter respekteras och tas tillvara inom vården.
Förutom till intresseföreningarna riktar sig rapporten till verksamhetschefer och annan personal inom vården för människor med psykisk sjukdom och funktionshinder.
Socialstyrelsen Umeå efterlyser mer synpunkter på rapporten som finns att tillgå på deras hemsida: http://sos.se/fulltext/109/2004-109-2004-109-5.pdf 

Ännu inga gemensamma nämnder i Norra Regionen
I juli förra året trädde en ny lag i kraft som möjliggör förkommuner och landsting att samverka i en gemensam nämnd. Regeringens samordnare inom psykiatrin Anders Milton anser att gemensamma nämnder är ett bra verktyg för att till exempel stärka vården kring människor som både är missbrukare och har psykisk sjukdom.
Redan före lagens tillkomst väckte socialnämndens ordförande Martin Johansson frågan om gemensam nämnd med psykiatrin i Sundsvall. I snart två år har Sundsvalls kommun också väntat på besked från landstinget om gemensam beroendeenhet.

Ny rapport om personliga ombudsverksamheten
Socialstyrelsens rapport är en sex års uppföljning av 96 av de 176 psykiskt funktionshindrade som deltog i den försöksverksamhet som startade i tio kommuner.
Sex år efter hade antalet dagar som klienterna var inlagda i psykiatrisk slutenvård sjunkit från 91 till 34. PO är en av de verksamheter som Anders Milton lyft fram som exempel på hur samordning för psykiskt sjuka kan bli bättre.

Översyn av Lex Maria i höst
Lex Maria innebär att vården har skyldighet att rapportera personals misstag och felbedömningar till Socialstyrelsen. De utredningar sjukvården skickar består i huvudsak av personalens berättelser och eventuella expertutlåtanden. Från 1/8 2002 ska även de patienter som drabbats eller deras anhöriga, informeras och få bättre chans att yttra sig i ärendet

IMS startar i oktober
Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete ska arbeta med kunskapsöversikter, utvärdering av arbetssätt mm. I arbetet med kunskapsutveckling inom socialtjänsten är det viktigt att brukare är med och har inflytande över arbetet, understryker Anders Printz f d jurist på RSMH-riks och nu utredare socialstyrelsen.

Ny riksenkät i anhörigföreningarna
75 procent av de anhöriga till psykiskt funktionshindrade vill ha bättre information om alternativa behandlingar. 70 procent är missnöjda med den läkemedelsbehandling som erbjuds. Biverkningar som ökad vikt med komplikationer som följd är ett stort problem. Anhöriga kräver att medicinering följs upp effektivare.

IPF och RSMH - komplement till vård och rehabilitering
En lyckad rehabilitering och återhämtning innehåller flera komponenter där "fritidsbiten" är den inte minst viktiga. I RSMH:s studiecirkel "Vardagsmakt" som pågått sedan förra året i Sundsvall, har deltagarna stöttat varandra till olika fritidsaktiviteter som t ex teater, konstgalleribesök, friskvård mm. En del psykiskt funktionshindrade behöver också professionellt stöd med motivering och stimulering till lämpliga fritidsaktiviteter, för motverkande av isolering och eventuella återfall med kostsam vård och behandling som följd.
Inom socialpsykiatrin i Timrå lägger man stor tyngdpunkt på "fritidsbiten". Här har man två socioterapeuter och handledare som även arbetar kvällar och helger. De är också engagerade i kooperativet "Hantverket" med butik på Köpmangatan i Timrå. där funktionshindrade får ställa ut olika "alster" tillsammans med kända och etablerade konsthantverkare. Värt ett studiebesök!

Samrehab i Sundsvall riksuppmärksammat
Ett permanent samarbete mellan Sundsvalls socialpsykiatri, FK, AF samt landstingspsykiatrin inriktat på rehabilitering för människor med psykisk ohälsa. 
- Politiker är alltför ointresserade av hur rehabilitering ska organiseras och drivas. Samverkan mellan de ansvariga och myndigheterna prioriteras inte av lagstiftare idag, hela ansvaret faller på tjänstemännen. Att Samrehab fungerar bra beror till stor del på det stöd som finns i ledningen. - Det är viktigt med förebilder på ledningsnivå.
Sten-Olov Altin socialchef, ser målgruppens behov och arbetar aktivt med de övriga myndigheterna i Samrehab, säger Annika Bostedt chef för Minervas arbetsrehabilitering, socialpsykiatrin Sundsvalls kommun.
Se reportage i RSMH:s tidning Revansch nr 3/2004

Slut på citat

 

 Det har blivit en hel del artiklar i tidningen Ångermanland under april och det började med att Ordförande i RSMH Härnösand skrev detta inlägg. Allt på denna sida är citat.

Brev från Ingvar Rodin ordförande i RSMH Härnösand:

Öppna frågor till Härnösands Vård och Omsorgsnämnd

Nu måste vi från RSMH få börja ställa en del frågor om kommunens  psykiatri. För det är märkligt vad tyst det är torts att vi har hört både från kommun, landsting och rikets högsta myndigheter, att nu ska det vara psykiatrin som ska prioriteras med tanke på alla de incidenter som skett.

Sedan vi för ett par år sedan inrättade personliga ombud tillsammans med Timrå och Sundsvalls kommuner kan vi summera det som har hänt på följande sätt.
Personliga ombud är något som har kommit att uppskattas av psykiskt handikappade, och från RSMH har vi efterfrågat om det inte kan ske en fortsatt utbyggnad, därför att behovet är större än vad ett deltidsanställt ombud har möjligheter att klara av. Glädjande är att det verkar som att man från riket kommer att stadfästa begreppet på så sätt, att även kommuner som inte har inrättat personliga ombud kommer att bli tvungna, för att inrätta dem även hos sig själva.
Under våren 2003 presenterade man en undersökning om hur många psykiskt handikappade man hade i Härnösands kommun, och vi gick i stilla undran över vad man skulle använda de uppgifterna till, men ingenting hände annat än att vi vid ytterligare något tillfälle fick reda på antalet igen, men att det var ett c:a värde.
I mitten av november 2003 kom ett innehållsrikt brev från länsstyrelsen, där man påvisade de brister som fanns i kommunen. En utredning som kommunen skulle ha kunnat presentera själv, så att vi hade haft underlag för att diskutera fram en bra vård för de psykiskt handikappade i kommunen. En  liknande undersökning hade länsstyrelsen utfört i både Sundsvall och Timrå på uppdrag av socialstyrelsen, men det var i Härnösand de största bristerna fanns.
Efter det så har vi vid ett par tillfällen blivit kallade till diskussioner om vården, men på ett mycket löst spånande och diskuterande i föreslagna lösningar. Något utarbetat diskussionsunderlag fanns inte vid någon av diskussionerna. Så vi börjar undra om man  från kommunen kommunen kommer att ta något ytterligare initiativ, för att förbättra vården av de psykiskt handikappade som man har ansvar för.
Eller vad svårigheterna sitter i, därför att det har tagit ett bra tag sedan sista sittningen. En kallelse till någon form av dialog eller information har man tagit, men om den kommer att omfatta utveckling av psykiatrin framgår inte, ej heller något underlag för diskussion finns med, så någon större förhoppning om en positiv utveckling föreligger inte.
Då infinner sig frågorna om det är nämnden som inte kan ge sina tjänstemän de riktlinjer de behöver, eller om det är tjänstemännen som inte klarar sin uppgift, eller om det är både nämnd och tjänstemän som inte klarar sina uppgifter.
Nu är det så att nu är det handling som ska till. Vi har väntat tillräckligt länge. Men det är ju så, att inte göra något är också en handling. Synd bara att vi ska behöva uppfatta det på det viset.
Med vänlig förfrågan från
RSMH Härnösand
Ingvar Rodin
Ordförande.

Citat ur tidningen Ångermanland 6 april 2004

Härnösands kommun har hittills inte klarat av att ta hand om personer med psykiska problem. Hur läget ser ut i övriga Ångermanland är det ingen som vet. Länsstyrelsen har specialgranskat Härnösand och kommunen har fått kritik på hälften av de punkter som granskats. 25 anmärkningar har gjorts över hur kommunen behandlar personer med psykiska handikapp i Härnösand.
En omfattande granskning har gjorts av sextio kommuner i Sverige. Härnösand är ensam att bli föremål för denna omfattande granskning i Ångermanland.
Den främsta anmärkningen handlar om att kommunen inte vet vilka de personer som har psykiska problem är. Man har bara haft kontakt med en del av dessa personer, trots att många fler har rätt till hjälp. I Härnösands kommun finns minst 30 personer med svåra psykisk funktionshinder som inte Härnösands kommun känt till. Och man har fram till nu inte heller försökt att ta reda på vilka de är. Det har kommunen svarat i en enkät till länsstyrelsen. Sedan en tid har Härnösands kommun börjat arbeta med frågorna. För läget skall bli bättre.
Tidningen har tittat på psykvården i Västernorrland. Vad har hänt sedan psykreformen? Vad fungerar bra och vad kan bli bättre?
Fiskekroken arbetar med de psykiskt funktionshindrade och ser till så att de får meningsfull sysselsättning.

Promenaderna ger Tove stabilitet i vardagen

Morgon på Murberget i Härnösand. Utanför rutan faller nederbörden tungt. Det är svårt att se om det regnar eller snöar. Tove Fält tittar ut genom fönstret. Hon bestämmer sig för att trotsa vädret och ta sin dagliga promenad. Hon går för livet. Utan promenaden skulle hon tappa strukturen. En struktur som är nödvändig för att hålla hennes sjukdom i scack.

Vid bra väder tar promenaden från bostade på Murberget till Fiskekroken vid Södra vägen en kvart. Men i slaskvädret tar det en halv timma.
- Jag kan ta bussen. Men det gör jag sällan. Det är krångligt. Och bil får jag inte köra.
Tove Fält har varit sjuk under en längre tid. Hon har gjort många besök hos olika läkare och legat flera gånger på sjukhus.
- Först för två år sedan ville jag ha ett besked. Jag tog mod till mig och frågade min läkare. Hon berättade att jag hade schizofreni.

I Härnösand fanns det över 300 vårdplatser inom psykiatrin i början av sextiotalet. Och likadant såg det ut i övriga länet. Efter psykiatrireformen finns det 97 platser i hela Västernorrlands län. 70 av dessa finns i Sundsvall. Antalet vårdplatser inom psykvården i Västernorrland har minskat drastiskt. Patienter från Härnösand, Kramfors och Sollefteå hänvisas till de få akutplatser som finns i Sundsvall.

Psykiatrireformen innebär att kommunerna från 1994 fått ett utökat ansvar för personer med psykiska funktionshinder. Målet är att psykiskt funktionshindrade ska kunna leva så normalt som möjligt utan att behöva tillbringa sina dagar på sjukhus.
Genom reformen fick kommunerna ansvar för boende, arbete, daglig sysselsättning, sociala kontakter och fritid samt sjukvård upp till läkarnivå, för omkring 45 000 psykiskt funktionshindrade.
Samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten har inte alltid funnit sina former, och det kan ta lång tid innan reformen är helt genomförd.
Många med psykiska problem inser inte själva sina behov. Kommunernas uppsökande verksamhet har varit otillräcklig. Personliga ombud, som skall samordna insatserna för de psykiskt störda, prövas på försök. Nedskärningar, arbetslöshet och alkohol- och narkotikamissbruk har också försvårat reformens genomförande.
Landstinget i Västernorrland satsar på mobila team och på speciella lägenheter som ska ersätta vårdplatser. Men det bara lösa en del av de akuta problemen.
Trycket på de riktiga vårdplatserna är stort. I Örnsköldsvik har man haft en konstant överbeläggning medan situationen i Sundsvall varit något bättre.

Tove är en tjej som funderar mycket över sin sjukdom. Hon är 38 år och tycker själv hon mår rätt så bra nu.
Kontakten med sjukvården fungerar. Och de dagliga besöken på Fiskekroken ger henne kontinuitet i vardagen.
- Jag känner andra som är schizofrena, men som inte kan få plats här, säger Tove.
Tidigare låg hon ofta på sjukhus. Men genom besöken på Fiskekroken klarar hon sig från medicinsk vård.
- Nu behöver jag bara åka till sjukhuset när jag ska byta medicin, säger Tove Fält.
En stor undersökning gjord i Östergötland där 12900 personer frågats ut, visar att en av fyra vuxna upplever att de har psykiska problem. Av dessa är det en stor grupp som anser att de behöver vård. Men närmare hälften hör aldrig av sig till vården.
Det vanligaste skälet för att inte söka hjälp är fördomarna som fortfarande finns om psykiska problem. Man vill inte framstå som psykiskt sjuk. Et annat skäl är att man inte vet vart man ska vända sig, att man inte har råd, eller att man saknar förtroende för vården.
I Härnösands kommun finns minst 30 personer med mycket svåra psykiska funktionshinder som kommunen inte känner till. Trots att kommunen enligt lag, är skyldig att ge dessa personer stöd.
Hittills har kommunen inte försökt ta reda på vilka det är. Det har kommunen svarat i en enkät till länsstyrelsen.

I en kommun av Härnösands storlek bör det finnas ungefär 83 personer med svåra psykiska problem. Härnösands kommun uppgav i enkäten att man har kontakt med 29 personer med psykiska funktionshinder. Siffran har korrigerats. Det visar sig att kommunen har haft kontakt med 53 personer. Det betyder att en tredjedel av alla personer med allvarliga psykiska problem tills nyligen var helt okända av kommunen.
Tove kommer fram till Fiskekroken. Hon tar av sig stövlarna och skakar bort vätan från kläderna. Det är värt promenaden. Här finns vännerna och aktiviteterna. Här bryts hennes isolering. En av vännerna är Anette Olsson. Hon har inte samma problem som Tove, men de trivs tillsammans.
-Utan det här hade jag klättrat på väggarna säger Anette.

Hon, liksom en annan av Toves kompisar, Helen Olsson, har tur som har plats i en grupp.
- Har jag varit här känner jag att jag orkar mer hemma. Ibland sätter jag mig ned och läser en bok. Är jag hemma hela dagen får jag ingen ro att läsa, säger Anette Olsson, som nu är sjukpensionär.
Härnösands kommun klarar inte att ta hand om personer med psykiska problem på det sätt som lagen föreskriver. Kommunen har fått 25 anmärkningar. Det betyder kritik i hälften av de punkter som granskats.

Sextio kommuner i Sverige har specialstuderats. I Västernorrland är det Härnösand, Timrå och Sundsvall. Härnösand har fått mest kritik. Man har läst akter, intervjuat de personer som berörs och deras handläggare och har hittat brister i de viktigaste delarna av de psykiskt handikappades liv, bostad och sysselsättning. Det handlar om allvarlig kritik, om rättssäkerhet.

Härnösand har inte anpassat sysselsättningen efter de olika personernas behov.
Det boendestöd som finns uppfyller inte kraven. Kommunens personal som sysslar med boendestöd arbetar på helger, men aldrig på kvällar. Dessutom finns det personer vars boende inte är anpassat efter deras individuella behov.
Bara ett stenkast från Fiskekroken på andra sidan E4 ligger HSO-lokalen.
Där sitter Ingvar Rodin. Han har arbetat som mentalskötare i 37 år. När de slutna psykiatriska avdelningarna stängdes i Härnösand för sju år sedan erbjöds han förtidspension. Då engagerade han sig i Riksförbundet för social och mental häls, RSMH.
- Det var en välgärning att göra om mentalvården i landet. Men det fungerar inte riktigt som det var tänkt. Att kommunerna skulle vara så handfallna. Det trodde jag inte.

Han är kritisk till de insatser som Härnösands kommun gjort för att hjälpa och ge stöd till personer med psykiska problem.
- Jag ser fota gamla patienter på  stan. Många ser ut att må väldigt dåligt, säger Ingvar Rodin.
En annan viktig fråga handlar om att få kommunen att ta sitt ansvar. Ingvar Rodin anser att det hittills gått trögt att få igång en dialog med kommunen.
- Det viktigaste är att vi får föra samtal med kommunen. Några förslag om en positiv utveckling av psykiatrin har man inte presenterat. Vi har väntat tillräckligt länge, säger Ingvar Rodin.

På andra sidan vägen håller Tove och hennes kamrater på att sy och sticka. Det är cirka tio tjejer som träffas flera gånger i veckan tillsammans med personalen. I vinter har man satsat på friskvård och tränat på sjukhuset. Promenader är också en vanlig sysselsättning.
- Jag har lärt mig att sticka lovikkavantar, säger Tove.
Hon lägger ifrån sig stickningen och går fram till fönstret. Det snöar. En trappa ned finns ytterkläder och skor. Dags att gå hem. I det här vädret tar det en halvtimma.
Lennart Lundberg

Citat ur tidningen Ångermanland 7 april 2004

Han lever sitt liv som uteliggare

I dag fortsätter Tidningens granskning av psykvården i Västernorrland.
Vad har hänt sedan psykreformen? Vad fungerar bra och vad kan bli bättre?
Anders Arle är en som hamnat i kläm efter psykiatrireformen. Han lever sitt liv som uteliggare och säger:
- Jag har dubbla handikapp. Sjukdomen och fördomarna.

Sedan 1989 har Anders Arle periodvis levt som uteliggare. Även när vinterkylan sätter in som värst sover han ute. Hans eländiga situation väcker blandade känslor.
Anders Arle är en av de människor med psykiska problem som farit illa till följd av psykiatrireformen. Många Kramforsbor har sett honom komma gående med en barnvagn lastad med lådor och påsar. Anblicken av honom väcker många känslor: medlidande, rädsla, avsky och ilska.
Under en tid har han i vinter haft sin bostad intill ställverket ovanför fotbollsplanen i Bollstabruk. Där har han sovit direkt på marken inlindad i tre gamla slitna sovsäckar och ett plastöverdrag.
Ett par nätter har kvicksilvret sjunkit under minus 25 grader.

Ca 30 meter därifrån har Graninge en manskapsbod uppställd.
Personalen har uppfrörts över Anders Arles eländiga situation. En morgon var man säkra på att han hade frusit ihjäl.

- Det är beklämmande och bedrövligt. Så här ska det inte få gå till i dagens samhälle, säger en av de Graningeanställda.
I februari ringde de kommunens socialförvaltning och bad att man skulle göra något åt saken.
- Vi tycker att det är stötande. Varför kan inte kommunen ta hand om en människa som uppenbarligen är sjuk?
Tidningen åkte till Bollstabruk och fick ett samtal med Anders Arle.

Anblicken av honom och hans läger på marken mellan några granar var deprimerande.
- Jag har ett dubbelt handikapp. Dels min sjukdom och dels svenskarnas fördomar mot psykiska handikapp.

Anders Arle berättar att han redan som fyraåring kom i kontakt med barnpsykiatrin. Han och hans föräldrar hade då flyttat till Skåne.
Större delen av 1970- och 1980-talen tillbringade han inlåst och hårt medicinerad på mentalsjukhuset St Lars i Lund.
- Ett av mina stora problem är att jag lider svårt av mineralbrist som jag måste balansera med en mängd olika mineraltillskott. All den psykofarmaka jag fått har också påverkat min ämnesomsättning.

Hans psykiska problem resulterade i att han och hans mor 1989 tvingades lämna Skåne. De hade mobbats av grannar och omgivning och vräkts från sin lägenhet. Fadern, som kunnat stötta honom mest, var då död sedan 1984.
Enligt Anders Arle hände samma sak sedan han och hans mor flyttat till Kramfors kommun. De har bott i Lugnvik i flera omgångar, i Väja, Nensjö och Bjärtrå men av olika anledningar tvingats att flytta till nästa bostad. Modern, som är 80 år gammal, bor idag i en by i Nora.

Under hela denna tid har Anders Arle periodvis bott med sin mor.
Långa perioder har han dock varit uteliggare. En av anledningarna till detta är att han, enligt honom själv, är överkänslig mot markstrålning. Därför söker han upp platser där han anser att strålningen inte utgör något större problem.
Under perioder vistas han även utanför Norrtälje där han har ytterligare en uppsättning med den utrustning han behöver som uteliggare. Anders Arle har också köpt en gammal träbåt. Den står uppställd i Lugnvik och fungerar som bostad under delar av året.

Båten, som håller på att renoveras, har vid ett par tillfällen utsatts för skadegörelse. Tanken är att båten ska bli hans permanenta bostad. Han är övertygad om att han genom att vistas i vatten kommer undan de problem markstrålningen ger honom.

Anders Arle säger att han möter mycket hat i samhället. Han efterlyser en större förståelse för människor i hans situation.
- Även friska människor kan drabbas av fattigdom och bostadsbrist.

Hans och moderns problem har gjort att de båda dragit på sig skulder som hela tiden ökar. De mineraler och specialmat han köper tar stor del av pensionen. Ibland får han extrabidrag från socialen till mat.
- För det senaste bidraget köpte jag en stor förpackning mjölk med utgånget datum. Det går bra på vintern eftersom mjölken håller sig kall eller fryser.

Med de problem Anders Arle har blir varje dag en kamp. Helst av allt skulle han vilja bo i ett hus med sin mor på en plats där de fick leva i fred. Han önskar inte tiden på mentalsjukhus tillbaka.
Samtidigt upplever han det som om samhället inte längre bryr sig om de psykiskt handikappade.

- Förut låste dom oss inne. Men det är lika fel att bostadsbolag och sjukhus låser oss ute som man gör idag. Inte ens farliga personer får ju komma in för vård.
Sten Engblom

"Vi har erbjudit hjälp- men han har avböjt"

Anders Arle har fått erbjudande om hjälp med boende men avböjt.
- Generellt kan man säga att det är svårt att ta hand om människor som inte vill bli omhändertagna.

Det säger Inger Bergström som är chef för Kramfors kommuns socialtjänstförvaltning. Inger Bergström påpekar att det är svårt för henne att prata om ett enskilt fall. Detta med tanke på sekretessen.

Hon inser samtidigt att det är viktigt att försöka förklara situationen.
Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för personer som vistas i kommunen. Ansvaret avser att behövande får den hjälp och det stöd de behöver. Grunden för alla insatser bygger dock på frivillighet och självbestämmande.
- Vi har inget ansvar för psykiatrin men kan och ska hjälpa till med kontakter. Det har vi också gjort.

Inger Bergström berättar att man efter samtalet från de Graningeanställda åkte till Bollstabruk för att titta till Anders Arle.
- Det här är ett stort bekymmer och jag förstår att det sticker många i ögonen. Men han har flera gånger fått erbjudande om hjälp med boende, i bland annat jourlägenhet, som han avböjt.
- Kommunen får inte vidta tvångsåtgärder. Den möjligheten har bara hälso- och sjukvården. Något som inte är aktuellt i det här fallet, säger Inger Bergström. Anders Arle kan när som helst begära hjälp med boende, om till exempel kylan blir alltför sträng.
- Jag tycker att vi har gjort vad vi kan och lite till.
Inger Bergström tycker att det är beklagligt att synen på personer med psykiska handikapp ofta inte är alltför tolerant. Det gäller både från samhällets och medmänniskornas sida. Psykiatrireformen vars målsättning är att ge psykiskt sjuka ett mer människovärdigt liv, har inte lyckats fullt ut.

- Något har gått snett och det är ju också därför regeringen tillsatt Anders Milton som psykiatrisamordnare för att se över lagstiftningen. Innan reformen behövde inte allmänheten konfronteras med de psykiskt handikappades problem. Anders Arle vistades tidigare långa tider på låsta institutioner. Nu har han mycket mer frihet. Nästan för mycket frihet, tycker han själv.
Sten Engblom

Psykiatriprofessorn: Bra behandlingar finns men resurser saknas

Anders Arle har hamnat i kläm efter psykiatrireformen. Och han är långt ifrån ensam.
- Idag har vi bra behandlingar. Då känns det tragiskt att resurserna saknas, säger Marie Åsberg, professor i psykiatri.

Kurvan påminner om en spetsig och kraftigt sluttande, vulkantopp.

I början av 1900-talet fanns ungefär 5000 sängplatser vid psykiatriska sjukhus i Sverige. Sedan genomfördes en kraftig utbyggnad och i mitten av seklet - omkring 1960 - var antalet vårdplatser över 35 000.

Idag är vi åter nere på samma nivå som i början av 1900-talet.
Sverige har idag strax över fem tusen vårdplatser inom den slutna psykiatrin.
- Vi har monterat ner institutionspsykiatrin, men inte hittat bra former för att ta hand om patienterna. När man lade ner mentalsjukhusen använde man inte pengarna som frigjordes till att bygga en bra öppenvårdsorganisation, säger Marie Åsberg, professor i psykiatri vid Karolinska institutet, som också driver ett projekt i Västernorrlands läns landsting.
Under 1950- och 1960-talen gjorde den moderna psykofarmakan sitt intrång.

Plötsligt kunde neuroleptika lugna psykotiska patienter utan att söva dem. Litium gav många människor med manodepressiva sjukdomar livet åter - de blev friska och kunde leva under "normala" förhållanden.
- Mentalsjukhusen blev helt andra ställen. Man kunde minska tvångsmetoder och istället koncentrera sig mer på att utveckla terapimetoder tillsammans med patienterna säger Marie Åsberg.
Under 1970-talet började också nya, mer effektiva, psykoterapier utvecklas.

De nya behandlingsmetoderna bidrog i allra högsta grad till mentalsjukhusens avveckling.
Optimismen flödade.
Och kanske slog den över.
Kanske trodde man att man skulle klara allt - att det i framtiden inte skulle finnas behov av en sådan fristad som mentalsjukhusen erbjöd.

Vi har sett stora medicinska, terapeutiska och forskningsinriktade framsteg de senaste femtio åren. Vi har bra behandling att erbjuda de psykiskt sjuka som kommer i kontakt med vården. Men det som saknas är en bra organisation - att de patienter som behöver vård får tillgång till dessa behandlingar, säger Marie Åsberg.
- Det var bra tänkt att patienterna skulle slippa vandra i institutionerna. Men eftersom de inte blev friska när de kom ut så behövde de än mer stöd. Men det stödet fanns inte, vi lyckades inte bygga upp en sådan organisation och psykiskt sjuka började synas i allt större utsträckning på gatan.

Marie Åsberg tror att bristen på ekonomiska resurser har att göra med att psykiatrin inte anses framstegsinriktat. Det är mer spännande med stamcellsforskning och hjärttransplantationer.
- Det hänger väl ihop med att folk inte tror att någon anhörig skall bli psykiskt sjuk. De är mer rädda för cancer. Men risken är i verkligheten större att de ska få en psykisk sjukdom.

En stor undersökning från Världshälsoorganisationen visar att våra vanligaste psykiska sjukdomar tillhör de stora folksjukdomarna i världen. Och en av dem - depression - utgör den näst största sjukdomsbördan i Sverige.
Stefan Sjödin

Citat ur tidningen Ångermanland 8 april 2004

Gnistan tänder hopp om en väg tillbaka

I dag avslutas artikelserien där Tidningen granskar psykvården i Västernorrland. Vad har hänt sedan psykreformen? Vad fungerar bra och vad kan bli bättre?
Förhoppningsvis har några av frågorna besvarats. Hoppet om en bättre situation lever vidare och stiftelsen Fiskekroken i Härnösand är för en skara drabbade et hopp om en väg tillbaka.

Det finns alltid ett hopp. Det finns en väg tillbaka. En del av detta hopp är Stiftelsen Fiskekroken i Härnösand. För Krister Bergström betyder Fiskekroken och kooperativet Gnistan allt.
Därför känner verksamhetschef Hans Bergman ett stort ansvar. Ett ansvar som blir allt tyngre när pengarna tryter. Anslagen minskar år från år.

Gnistan håller till i ett rött renoverat trähus. I det gammaldags inredda och hemtrevliga vardagsrummet samlas varje dag de fyra medlemmarna och deras handledare. Här finns deras trygghet. En väg som bär framåt, en möjlighet att lyckas. Tillsammans i kooperativet arbetar man för att komma tillbaka: till arbetsliv, till a-kassa eller till studier. Alla har sina personliga målsättningar som följs upp med jämna mellanrum.

- Jag har som målsättning att börja komma i tid. Nu känner jag att jag är på väg att lyckas, säger Krister Bergström.
Det finns orosmoln. Både habiliteringen som tar hand om de svårast sjuka och kooperativet, som jobbar med de som är på väg tillbaka från sjukdomar och problem, har svårt att hitta finansiering.
- Vi är oroade över utvecklingen och har i nuläget ingen chans att hantera alla behov som finns. Kompetens, ambitioner och idéer har vi gott om men inte personalresurser, säger verksamhetschefen Hans Bergman.
Krister Bergström är ansvarig för ett av kooperativets delprojekt Prylboden, en secondhandförsäljning.

Sortering och uppsnyggning av de kläder som lämnas in är en viktig uppgift.
- De kläder vi inte själva blir av med levererar vi till Erikshjälpen i Timrå. Vi burkar åka dit en gång i månaden säger Krister Bergström.
Gnistan jobbar utifrån en konjuktiv metod. Det innebär att man kan acceptera flera olika lösningar av ett problem och man får själv välja den lösning man tycker passar bäst.

Det allra viktigaste är gruppkänslan att man känner för varandra och hjälper varandra för att på så sätt bygga upp självförtroendet.
- Mitt arbete är att vara en hjälp och ett stöd till gruppen. Alla beslut fattas gemensamt i kooperativet, säger Margaretha Johansson, som är anställd i kooperativet.
För att få verksamheten att gå runt har Fiskekroken satt igång en mängd olika projekt. Många som slagit väl ut. Bland annat det läslustprojekt som man startade i samarbete med Härnösands folkhögskola som folkhögskolan nu tagit över.

Vi har haft många idéer och kommit igång med flera bra projekt. Men det är svårt att få en permanent verksamhet finansierad, säger Elisabeth Gisselman, som arbetar på Fiskekroken.
Arbetstiden för medlemmarna i kooperativet Gnistan är mellan nio och två. Stenhårt. Inga ursäkter godtas. Under den arbetstiden ska man helt och hållet ägna sig åt kooperativet. En av medlemmarna lagar lunch som man sedan äter tillsammans.

Motion anses som ett bra komplement till arbete. Gruppen styrketränar tillsammans två gånger i veckan.
De pengar som kollektivet tjänar går till en gemensam kassa. Dessa pengar används till nyanskaffning av material och gemensamma aktiviteter, som studiebesök, resor och olika sociala arrangemang.
Tidigare hade kooperativet fler medlemmar.
- Men nu kan de olika intressenterna, av ekonomiska skäl, inte köpa tjänster i samma utsträckning. Verksamheten är så bra. Vi har en utarbetad metod, gott resultat och personal som ser framåt. Vi hoppas att fler ser vår styrka och köper våra tjänster, säger Margaretha Johansson.
Nästa gång är det de sämst ställda som drabbas. Till hösten måste man minska personalen och bara två tjänster blir kvar på Fiskekroken och en på kooperativet. Alldeles för få anser personalen.
- Dessutom skapar uppsägningsryktena oro. Våra besökare behöver ordning och struktur. Därför skapar personalminskningen problem för våra gäster, säger Elisabeth Gisselman.

Tidigare fanns verksamhet varje dag i veckan, julafton inräknat. Numera har man bara öppet på vardagar och blev tvungna att stänga några veckor i somras under semesterperioden för att det fanns inga pengar för några semestervikarier.
Stiftelsen Fiskekroken har inte möjlighet att syssla med uppsökande verksamhet.
- Vi vet att det finns många i Härnösand som skulle behöva delta men vi klarar helt enkelt inte av att ta emot fler, säger Hans Bergman.
Många av de personer som besöker Fiskekroken behöver mycket stöd och hjälp.

_ Vi har kontakt med personer från de som är psykotiska på gränsen till att behöva vårdas med vårdintyg till de som är så pass friska att de är på väg att kunna slussas ut till studier och jobb, säger Hans Bergman.
Drömmen för Fiskekroken är att kunna ha samma möjligheter som finns inom omsorgen.
- Där finns projekten, Vårdkasstugen, Rönnen och Bilfixarna. Vi skulle vilja ha liknande resurser, säger han.
Anette Olsson, som nu är sjukpensionär och känner att Fiskekroken är vägen till en bra sysselsättning. I vinter har man satsat på friskvård och tränat på sjukhuset. Promenader är också en vanlig sysselsättning. Man har också sytt och stickat.
Helen Olsson besöker Fiskekroken fem dagar i veckan.

Vi har hört att man måste minska på personalen. Det är hemskt. Vi kan inte acceptera det. Alla behövs, säger hon.
Fiskekroken hoppas att den inventering som kommunen gör ska leda till något positivt.
- Jag har arbetat med det här sedan mitten av åttiotalet och min erfarenhet är att kommunen gjort många utredningar. Men det har hittills inte inneburit några ökade resurser för vår målgrupp, säger Hans Bergman.
Men han har långt ifrån givit upp.

- Förhoppningsvis kan vi genom en bättre dialog med den nya ledningen inom kommunens särskilda omsorg finna en lösning på detta problem.
Matstunden är klar på kooperativet Gnistan. De fyra medlemmarna går till sina arbetsuppgifter. På övervåningen finns rader med plastkranar som ska monteras. En bit därifrån finns Prylboden full med kläder som ska sorteras. För Krister Bergström finns hur mycket jobb som helst. Snart är han mogen att möta verklighetens krav. Nu kan han passa tider igen.
Lennart Lundberg

Citat ur tidningen Ångermanland 10 april 2004

Förbättringar väntar de med psykiska problem

Härnösands politiker vill förbättra arbetet med de psykiskt funktionshindrade.
Det faktum att man inte känner till alla med allvarliga psykiska problem har kommunen tagit på allvar.

Kommunen har gjort en ny inventering för att få bättre uppfattning om hur många härnösandsbor som har allvarliga psykiska problem.
- Vi har tagit till oss av kritiken och ser den som ett bra stöd i vårt förändringsarbete, säger Kristina Wiklund, chef för socialpsykiatrin i Härnösands kommun.

Kommunen har bland annat talat med vårdcentralerna men också med Härnösands folkhögskola.
Ann-Christine Myrgren är vård- och omsorgsnämndens ordförande i Härnösand.
- Vi har gett förvaltningen uppdrag att utveckla och förbättra omhändertagandet av de psykiskt funktionshindrade. Kanske kan detta arbete inte gå så snabbt som vi skulle vilja. Men vi jobbar nu framför allt med att anpassa boendena.

Bland annat ska man hämta nya idéer från Kramfors.
- I början av april åker både politiker och tjänstemän till Kramfors för att ta del av deras goda exempel. Vi har under en tid prioriterat äldreomsorgen. Nu måste vi satsa på omsorgen och på de psykiskt funktionshindrade, säger hon.
Hon hoppas att landstinget och försäkringskassan går in med pengar till exempelvis Fiskekroken.

Vi behöver den dagliga verksamheten som finns på Fiskekroken. På sikt måste vi utöka med anledning av neddragning av platser som gjorts, säger Ann-Christine Myrgren.
Hon tror att den nya lagen, som säger att socialtjänsten alltid ska kopplas in vid avhysningar, kan lösa vissa problem. Dessutom vill hon satsa på utbildning.

Både av personal på boendena och inom hemtjänsten.
- Jag vill inte att någon ska fara illa på grund av psykiska funktionshinder. Psykvården i kommunen skall vara tillfredsställande. Alla ska kunna känna att de får den hjälp som man är berättigad till.
Kommuntjänstemännen arbetar vidare med resultatet av denna inventering. Kommunen har koncentrerat sig på boendet. För det är enligt Kristina Wiklund mycket viktigt att dessa personer har ett anpassat boende.
Socialförvaltningen ser över hur man på bästa sätt kan använda de resurser som finns.
Lennart Lundberg