På denna sida visar vi artiklar som förekommit om psykiatri. Den kommer att innehålla citat ur tidningar.
Länsbulletinen augusti/september 2004. (ansvarig
Jan Lidén)
Ny rapport från psykologförbundet
Under sommaren presenterades en
Temoundersökning på uppdrag av Psykologförbundet som bland annat visar, att
en majoritet vill ha psykoterapeutisk behandling framför medicinering vid
psykisk ohälsa. Var tredje patient på vårdcentraler har psykiska besvär, men
ettusen vårdcentraler saknar psykolog. Nio av tio vårdcentraler uppgav behov
av psykologtjänster. De psykologer som idag har vårdavtal skulle utifrån
undersökningen ha möjlighet att ta emot ytterligare 40.000 nya patienter om
året om finansiering fanns. Psykologförbundet kräver liksom IPF och RSMH att
personer med psykiska besvär ska erbjudas psykologisk behandling inom ramen
för den solidariskt finansierade vården på samma villkor som medicinsk vård
erbjuds.
Ssocialstyrelsen vill ha fortsatt
samarbete
I våras presenterade den regionala
tillsynsenheten i Umeå en rapport utifrån ett frågeformulär som anhöriga
och brukare i de fyra nordliga länen besvarat med synpunkter beträffande
viktiga områden för tillsyn av psykiatrisk vård, vilket vi skrev om i förra
numret. Socialstyrelsen vill med rapporten framhålla vikten av att brukares och
anhörigas synpunkter och erfarenheter respekteras och tas tillvara inom
vården.
Förutom till intresseföreningarna riktar sig rapporten till verksamhetschefer
och annan personal inom vården för människor med psykisk sjukdom och
funktionshinder.
Socialstyrelsen Umeå efterlyser mer
synpunkter på rapporten som finns att tillgå på deras hemsida: http://sos.se/fulltext/109/2004-109-2004-109-5.pdf
Ännu inga gemensamma nämnder i Norra
Regionen
I juli förra året trädde en ny lag
i kraft som möjliggör förkommuner och landsting att samverka i en gemensam
nämnd. Regeringens samordnare inom psykiatrin Anders Milton anser att
gemensamma nämnder är ett bra verktyg för att till exempel stärka vården
kring människor som både är missbrukare och har psykisk sjukdom.
Redan före lagens tillkomst väckte socialnämndens ordförande Martin
Johansson frågan om gemensam nämnd med psykiatrin i Sundsvall. I snart två
år har Sundsvalls kommun också väntat på besked från landstinget om
gemensam beroendeenhet.
Ny rapport om personliga
ombudsverksamheten
Socialstyrelsens rapport är en sex
års uppföljning av 96 av de 176 psykiskt funktionshindrade som deltog i den
försöksverksamhet som startade i tio kommuner.
Sex år efter hade antalet dagar som klienterna var inlagda i psykiatrisk
slutenvård sjunkit från 91 till 34. PO är en av de verksamheter som Anders
Milton lyft fram som exempel på hur samordning för psykiskt sjuka kan bli
bättre.
Översyn av Lex Maria i höst
Lex Maria innebär att vården har
skyldighet att rapportera personals misstag och felbedömningar till
Socialstyrelsen. De utredningar sjukvården skickar består i huvudsak av
personalens berättelser och eventuella expertutlåtanden. Från 1/8 2002 ska
även de patienter som drabbats eller deras anhöriga, informeras och få
bättre chans att yttra sig i ärendet
IMS startar i oktober
Institutet för utveckling av metoder
i socialt arbete ska arbeta med kunskapsöversikter, utvärdering av arbetssätt
mm. I arbetet med kunskapsutveckling inom socialtjänsten är det viktigt att
brukare är med och har inflytande över arbetet, understryker Anders Printz f d
jurist på RSMH-riks och nu utredare socialstyrelsen.
Ny riksenkät i anhörigföreningarna
75 procent av de anhöriga till
psykiskt funktionshindrade vill ha bättre information om alternativa
behandlingar. 70 procent är missnöjda med den läkemedelsbehandling som
erbjuds. Biverkningar som ökad vikt med komplikationer som följd är ett stort
problem. Anhöriga kräver att medicinering följs upp effektivare.
IPF och RSMH - komplement till vård och
rehabilitering
En lyckad rehabilitering och
återhämtning innehåller flera komponenter där "fritidsbiten" är
den inte minst viktiga. I RSMH:s studiecirkel "Vardagsmakt" som
pågått sedan förra året i Sundsvall, har deltagarna stöttat varandra till
olika fritidsaktiviteter som t ex teater, konstgalleribesök, friskvård mm. En
del psykiskt funktionshindrade behöver också professionellt stöd med
motivering och stimulering till lämpliga fritidsaktiviteter, för motverkande
av isolering och eventuella återfall med kostsam vård och behandling som
följd.
Inom socialpsykiatrin i Timrå lägger man stor tyngdpunkt på "fritidsbiten".
Här har man två socioterapeuter och handledare som även arbetar kvällar och
helger. De är också engagerade i kooperativet "Hantverket" med butik
på Köpmangatan i Timrå. där funktionshindrade får ställa ut olika
"alster" tillsammans med kända och etablerade konsthantverkare. Värt
ett studiebesök!
Samrehab i Sundsvall riksuppmärksammat
Ett permanent samarbete mellan
Sundsvalls socialpsykiatri, FK, AF samt landstingspsykiatrin inriktat på
rehabilitering för människor med psykisk ohälsa.
- Politiker är alltför ointresserade av hur rehabilitering ska organiseras och
drivas. Samverkan mellan de ansvariga och myndigheterna prioriteras inte av
lagstiftare idag, hela ansvaret faller på tjänstemännen. Att Samrehab
fungerar bra beror till stor del på det stöd som finns i ledningen. - Det är
viktigt med förebilder på ledningsnivå.
Sten-Olov Altin socialchef, ser målgruppens behov och arbetar aktivt med de
övriga myndigheterna i Samrehab, säger Annika Bostedt chef för Minervas
arbetsrehabilitering, socialpsykiatrin Sundsvalls kommun.
Se reportage i RSMH:s tidning
Revansch nr 3/2004
Slut på citat
Det har
blivit en hel del artiklar i tidningen Ångermanland under april och det
började med att Ordförande i RSMH Härnösand skrev detta inlägg. Allt på
denna sida är citat.
Brev från Ingvar Rodin ordförande i RSMH Härnösand:
Öppna frågor till Härnösands Vård och Omsorgsnämnd
Nu måste vi från RSMH få börja ställa en del frågor om kommunens psykiatri. För det är märkligt vad tyst det är torts att vi har hört både från kommun, landsting och rikets högsta myndigheter, att nu ska det vara psykiatrin som ska prioriteras med tanke på alla de incidenter som skett.
Sedan vi för ett par år sedan inrättade
personliga ombud tillsammans med Timrå och Sundsvalls kommuner kan vi summera
det som har hänt på följande sätt.
Personliga ombud är något som har kommit att uppskattas av psykiskt
handikappade, och från RSMH har vi efterfrågat om det inte kan ske en fortsatt
utbyggnad, därför att behovet är större än vad ett deltidsanställt ombud
har möjligheter att klara av. Glädjande är att det verkar som att man från
riket kommer att stadfästa begreppet på så sätt, att även kommuner som inte
har inrättat personliga ombud kommer att bli tvungna, för att inrätta dem
även hos sig själva.
Under våren 2003 presenterade man en undersökning om hur många psykiskt
handikappade man hade i Härnösands kommun, och vi gick i stilla undran över
vad man skulle använda de uppgifterna till, men ingenting hände annat än att
vi vid ytterligare något tillfälle fick reda på antalet igen, men att det var
ett c:a värde.
I mitten av november 2003 kom ett innehållsrikt brev från länsstyrelsen, där
man påvisade de brister som fanns i kommunen. En utredning som kommunen skulle
ha kunnat presentera själv, så att vi hade haft underlag för att diskutera
fram en bra vård för de psykiskt handikappade i kommunen. En liknande
undersökning hade länsstyrelsen utfört i både Sundsvall och Timrå på
uppdrag av socialstyrelsen, men det var i Härnösand de största bristerna
fanns.
Efter det så har vi vid ett par tillfällen blivit kallade till diskussioner om
vården, men på ett mycket löst spånande och diskuterande i föreslagna
lösningar. Något utarbetat diskussionsunderlag fanns inte vid någon av
diskussionerna. Så vi börjar undra om man från kommunen kommunen kommer
att ta något ytterligare initiativ, för att förbättra vården av de psykiskt
handikappade som man har ansvar för.
Eller vad svårigheterna sitter i, därför att det har tagit ett bra tag sedan
sista sittningen. En kallelse till någon form av dialog eller information har
man tagit, men om den kommer att omfatta utveckling av psykiatrin framgår inte,
ej heller något underlag för diskussion finns med, så någon större
förhoppning om en positiv utveckling föreligger inte.
Då infinner sig frågorna om det är nämnden som inte kan ge sina tjänstemän
de riktlinjer de behöver, eller om det är tjänstemännen som inte klarar sin
uppgift, eller om det är både nämnd och tjänstemän som inte klarar sina
uppgifter.
Nu är det så att nu är det handling som ska till. Vi har väntat
tillräckligt länge. Men det är ju så, att inte göra något är också en
handling. Synd bara att vi ska behöva uppfatta det på det viset.
Med vänlig förfrågan från
RSMH Härnösand
Ingvar Rodin
Ordförande.
Citat ur tidningen Ångermanland 6 april 2004
Härnösands kommun har hittills inte klarat
av att ta hand om personer med psykiska problem. Hur läget ser ut i övriga
Ångermanland är det ingen som vet. Länsstyrelsen har specialgranskat
Härnösand och kommunen har fått kritik på hälften av de punkter som
granskats. 25 anmärkningar har gjorts över hur kommunen behandlar personer med
psykiska handikapp i Härnösand.
En omfattande granskning har gjorts av sextio kommuner i Sverige. Härnösand
är ensam att bli föremål för denna omfattande granskning i Ångermanland.
Den främsta anmärkningen handlar om att kommunen inte vet vilka de personer
som har psykiska problem är. Man har bara haft kontakt med en del av dessa
personer, trots att många fler har rätt till hjälp. I Härnösands kommun
finns minst 30 personer med svåra psykisk funktionshinder som inte Härnösands
kommun känt till. Och man har fram till nu inte heller försökt att ta reda
på vilka de är. Det har kommunen svarat i en enkät till länsstyrelsen. Sedan
en tid har Härnösands kommun börjat arbeta med frågorna. För läget skall
bli bättre.
Tidningen har tittat på psykvården i Västernorrland. Vad har hänt sedan
psykreformen? Vad fungerar bra och vad kan bli bättre?
Fiskekroken arbetar med de psykiskt funktionshindrade och ser till så att de
får meningsfull sysselsättning.
Promenaderna ger Tove stabilitet i vardagen
Morgon på Murberget i Härnösand. Utanför rutan faller nederbörden tungt. Det är svårt att se om det regnar eller snöar. Tove Fält tittar ut genom fönstret. Hon bestämmer sig för att trotsa vädret och ta sin dagliga promenad. Hon går för livet. Utan promenaden skulle hon tappa strukturen. En struktur som är nödvändig för att hålla hennes sjukdom i scack.
Vid bra väder tar promenaden från bostade på
Murberget till Fiskekroken vid Södra vägen en kvart. Men i slaskvädret tar
det en halv timma.
- Jag kan ta bussen. Men det gör jag sällan. Det är krångligt. Och bil får
jag inte köra.
Tove Fält har varit sjuk under en längre tid. Hon har gjort många besök hos
olika läkare och legat flera gånger på sjukhus.
- Först för två år sedan ville jag ha ett besked. Jag tog mod till mig och
frågade min läkare. Hon berättade att jag hade schizofreni.
I Härnösand fanns det över 300 vårdplatser inom psykiatrin i början av sextiotalet. Och likadant såg det ut i övriga länet. Efter psykiatrireformen finns det 97 platser i hela Västernorrlands län. 70 av dessa finns i Sundsvall. Antalet vårdplatser inom psykvården i Västernorrland har minskat drastiskt. Patienter från Härnösand, Kramfors och Sollefteå hänvisas till de få akutplatser som finns i Sundsvall.
Psykiatrireformen innebär att kommunerna
från 1994 fått ett utökat ansvar för personer med psykiska funktionshinder.
Målet är att psykiskt funktionshindrade ska kunna leva så normalt som
möjligt utan att behöva tillbringa sina dagar på sjukhus.
Genom reformen fick kommunerna ansvar för boende, arbete, daglig
sysselsättning, sociala kontakter och fritid samt sjukvård upp till
läkarnivå, för omkring 45 000 psykiskt funktionshindrade.
Samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten har inte alltid funnit sina
former, och det kan ta lång tid innan reformen är helt genomförd.
Många med psykiska problem inser inte själva sina behov. Kommunernas
uppsökande verksamhet har varit otillräcklig. Personliga ombud, som skall
samordna insatserna för de psykiskt störda, prövas på försök.
Nedskärningar, arbetslöshet och alkohol- och narkotikamissbruk har också
försvårat reformens genomförande.
Landstinget i Västernorrland satsar på mobila team och på speciella
lägenheter som ska ersätta vårdplatser. Men det bara lösa en del av de akuta
problemen.
Trycket på de riktiga vårdplatserna är stort. I Örnsköldsvik har man haft
en konstant överbeläggning medan situationen i Sundsvall varit något bättre.
Tove är en tjej som funderar mycket över
sin sjukdom. Hon är 38 år och tycker själv hon mår rätt så bra nu.
Kontakten med sjukvården fungerar. Och de dagliga besöken på Fiskekroken ger
henne kontinuitet i vardagen.
- Jag känner andra som är schizofrena, men som inte kan få plats här, säger
Tove.
Tidigare låg hon ofta på sjukhus. Men genom besöken på Fiskekroken klarar
hon sig från medicinsk vård.
- Nu behöver jag bara åka till sjukhuset när jag ska byta medicin, säger
Tove Fält.
En stor undersökning gjord i Östergötland där 12900 personer frågats ut,
visar att en av fyra vuxna upplever att de har psykiska problem. Av dessa är
det en stor grupp som anser att de behöver vård. Men närmare hälften hör
aldrig av sig till vården.
Det vanligaste skälet för att inte söka hjälp är fördomarna som
fortfarande finns om psykiska problem. Man vill inte framstå som psykiskt sjuk.
Et annat skäl är att man inte vet vart man ska vända sig, att man inte har
råd, eller att man saknar förtroende för vården.
I Härnösands kommun finns minst 30 personer med mycket svåra psykiska
funktionshinder som kommunen inte känner till. Trots att kommunen enligt lag,
är skyldig att ge dessa personer stöd.
Hittills har kommunen inte försökt ta reda på vilka det är. Det har kommunen
svarat i en enkät till länsstyrelsen.
I en kommun av Härnösands storlek bör
det finnas ungefär 83 personer med svåra psykiska problem. Härnösands kommun
uppgav i enkäten att man har kontakt med 29 personer med psykiska
funktionshinder. Siffran har korrigerats. Det visar sig att kommunen har haft
kontakt med 53 personer. Det betyder att en tredjedel av alla personer med
allvarliga psykiska problem tills nyligen var helt okända av kommunen.
Tove kommer fram till Fiskekroken. Hon tar av sig stövlarna och skakar bort
vätan från kläderna. Det är värt promenaden. Här finns vännerna och
aktiviteterna. Här bryts hennes isolering. En av vännerna är Anette Olsson.
Hon har inte samma problem som Tove, men de trivs tillsammans.
-Utan det här hade jag klättrat på väggarna säger Anette.
Hon, liksom en annan av Toves kompisar,
Helen Olsson, har tur som har plats i en grupp.
- Har jag varit här känner jag att jag orkar mer hemma. Ibland sätter jag mig
ned och läser en bok. Är jag hemma hela dagen får jag ingen ro att läsa,
säger Anette Olsson, som nu är sjukpensionär.
Härnösands kommun klarar inte att ta hand om personer med psykiska problem på
det sätt som lagen föreskriver. Kommunen har fått 25 anmärkningar. Det
betyder kritik i hälften av de punkter som granskats.
Sextio kommuner i Sverige har specialstuderats. I Västernorrland är det Härnösand, Timrå och Sundsvall. Härnösand har fått mest kritik. Man har läst akter, intervjuat de personer som berörs och deras handläggare och har hittat brister i de viktigaste delarna av de psykiskt handikappades liv, bostad och sysselsättning. Det handlar om allvarlig kritik, om rättssäkerhet.
Härnösand har inte anpassat
sysselsättningen efter de olika personernas behov.
Det boendestöd som finns uppfyller inte kraven. Kommunens personal som sysslar
med boendestöd arbetar på helger, men aldrig på kvällar. Dessutom finns det
personer vars boende inte är anpassat efter deras individuella behov.
Bara ett stenkast från Fiskekroken på andra sidan E4 ligger HSO-lokalen.
Där sitter Ingvar Rodin. Han har arbetat som mentalskötare i 37 år. När de
slutna psykiatriska avdelningarna stängdes i Härnösand för sju år sedan
erbjöds han förtidspension. Då engagerade han sig i Riksförbundet för
social och mental häls, RSMH.
- Det var en välgärning att göra om mentalvården i landet. Men det fungerar
inte riktigt som det var tänkt. Att kommunerna skulle vara så handfallna. Det
trodde jag inte.
Han är kritisk till de insatser som
Härnösands kommun gjort för att hjälpa och ge stöd till personer med
psykiska problem.
- Jag ser fota gamla patienter på stan. Många ser ut att må väldigt
dåligt, säger Ingvar Rodin.
En annan viktig fråga handlar om att få kommunen att ta sitt ansvar. Ingvar
Rodin anser att det hittills gått trögt att få igång en dialog med kommunen.
- Det viktigaste är att vi får föra samtal med kommunen. Några förslag om
en positiv utveckling av psykiatrin har man inte presenterat. Vi har väntat
tillräckligt länge, säger Ingvar Rodin.
På andra sidan vägen håller Tove och
hennes kamrater på att sy och sticka. Det är cirka tio tjejer som träffas
flera gånger i veckan tillsammans med personalen. I vinter har man satsat på
friskvård och tränat på sjukhuset. Promenader är också en vanlig
sysselsättning.
- Jag har lärt mig att sticka lovikkavantar, säger Tove.
Hon lägger ifrån sig stickningen och går fram till fönstret. Det snöar. En
trappa ned finns ytterkläder och skor. Dags att gå hem. I det här vädret tar
det en halvtimma.
Lennart Lundberg
Citat ur tidningen Ångermanland 7 april 2004
Han lever sitt liv som uteliggare
I dag fortsätter Tidningens granskning av
psykvården i Västernorrland.
Vad har hänt sedan psykreformen? Vad fungerar bra och vad kan bli bättre?
Anders Arle är en som hamnat i kläm efter psykiatrireformen. Han lever sitt
liv som uteliggare och säger:
- Jag har dubbla handikapp. Sjukdomen och fördomarna.
Sedan 1989 har Anders Arle periodvis levt som
uteliggare. Även när vinterkylan sätter in som värst sover han ute. Hans
eländiga situation väcker blandade känslor.
Anders Arle är en av de människor med psykiska problem som farit illa till
följd av psykiatrireformen. Många Kramforsbor har sett honom komma gående med
en barnvagn lastad med lådor och påsar. Anblicken av honom väcker många
känslor: medlidande, rädsla, avsky och ilska.
Under en tid har han i vinter haft sin bostad intill ställverket ovanför
fotbollsplanen i Bollstabruk. Där har han sovit direkt på marken inlindad i
tre gamla slitna sovsäckar och ett plastöverdrag.
Ett par nätter har kvicksilvret sjunkit under minus 25 grader.
Ca 30 meter därifrån har Graninge en
manskapsbod uppställd.
Personalen har uppfrörts över Anders Arles eländiga situation. En morgon var
man säkra på att han hade frusit ihjäl.
- Det är beklämmande och bedrövligt.
Så här ska det inte få gå till i dagens samhälle, säger en av de
Graningeanställda.
I februari ringde de kommunens socialförvaltning och bad att man skulle göra
något åt saken.
- Vi tycker att det är stötande. Varför kan inte kommunen ta hand om en
människa som uppenbarligen är sjuk?
Tidningen åkte till Bollstabruk och fick ett samtal med Anders Arle.
Anblicken av honom och hans läger på
marken mellan några granar var deprimerande.
- Jag har ett dubbelt handikapp. Dels min sjukdom och dels svenskarnas fördomar
mot psykiska handikapp.
Anders Arle berättar att han redan som
fyraåring kom i kontakt med barnpsykiatrin. Han och hans föräldrar hade då
flyttat till Skåne.
Större delen av 1970- och 1980-talen tillbringade han inlåst och hårt
medicinerad på mentalsjukhuset St Lars i Lund.
- Ett av mina stora problem är att jag lider svårt av mineralbrist som jag
måste balansera med en mängd olika mineraltillskott. All den psykofarmaka jag
fått har också påverkat min ämnesomsättning.
Hans psykiska problem resulterade i att
han och hans mor 1989 tvingades lämna Skåne. De hade mobbats av grannar och
omgivning och vräkts från sin lägenhet. Fadern, som kunnat stötta honom
mest, var då död sedan 1984.
Enligt Anders Arle hände samma sak sedan han och hans mor flyttat till Kramfors
kommun. De har bott i Lugnvik i flera omgångar, i Väja, Nensjö och Bjärtrå
men av olika anledningar tvingats att flytta till nästa bostad. Modern, som är
80 år gammal, bor idag i en by i Nora.
Under hela denna tid har Anders Arle
periodvis bott med sin mor.
Långa perioder har han dock varit uteliggare. En av anledningarna till detta
är att han, enligt honom själv, är överkänslig mot markstrålning. Därför
söker han upp platser där han anser att strålningen inte utgör något
större problem.
Under perioder vistas han även utanför Norrtälje där han har ytterligare en
uppsättning med den utrustning han behöver som uteliggare. Anders Arle har
också köpt en gammal träbåt. Den står uppställd i Lugnvik och fungerar som
bostad under delar av året.
Båten, som håller på att renoveras, har vid ett par tillfällen utsatts för skadegörelse. Tanken är att båten ska bli hans permanenta bostad. Han är övertygad om att han genom att vistas i vatten kommer undan de problem markstrålningen ger honom.
Anders Arle säger att han möter mycket
hat i samhället. Han efterlyser en större förståelse för människor i hans
situation.
- Även friska människor kan drabbas av fattigdom och bostadsbrist.
Hans och moderns problem har gjort att de
båda dragit på sig skulder som hela tiden ökar. De mineraler och specialmat
han köper tar stor del av pensionen. Ibland får han extrabidrag från socialen
till mat.
- För det senaste bidraget köpte jag en stor förpackning mjölk med utgånget
datum. Det går bra på vintern eftersom mjölken håller sig kall eller fryser.
Med de problem Anders Arle har blir varje
dag en kamp. Helst av allt skulle han vilja bo i ett hus med sin mor på en
plats där de fick leva i fred. Han önskar inte tiden på mentalsjukhus
tillbaka.
Samtidigt upplever han det som om samhället inte längre bryr sig om de
psykiskt handikappade.
- Förut låste dom oss inne. Men det är
lika fel att bostadsbolag och sjukhus låser oss ute som man gör idag. Inte ens
farliga personer får ju komma in för vård.
Sten Engblom
"Vi har erbjudit hjälp- men han har avböjt"
Anders Arle har fått erbjudande om hjälp med
boende men avböjt.
- Generellt kan man säga att det är svårt att ta hand om människor som inte
vill bli omhändertagna.
Det säger Inger Bergström som är chef för Kramfors kommuns socialtjänstförvaltning. Inger Bergström påpekar att det är svårt för henne att prata om ett enskilt fall. Detta med tanke på sekretessen.
Hon inser samtidigt att det är viktigt
att försöka förklara situationen.
Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för personer som
vistas i kommunen. Ansvaret avser att behövande får den hjälp och det stöd
de behöver. Grunden för alla insatser bygger dock på frivillighet och
självbestämmande.
- Vi har inget ansvar för psykiatrin men kan och ska hjälpa till med
kontakter. Det har vi också gjort.
Inger Bergström berättar att man efter
samtalet från de Graningeanställda åkte till Bollstabruk för att titta till
Anders Arle.
- Det här är ett stort bekymmer och jag förstår att det sticker många i
ögonen. Men han har flera gånger fått erbjudande om hjälp med boende, i
bland annat jourlägenhet, som han avböjt.
- Kommunen får inte vidta tvångsåtgärder. Den möjligheten har bara hälso-
och sjukvården. Något som inte är aktuellt i det här fallet, säger Inger
Bergström. Anders Arle kan när som helst begära hjälp med boende, om till
exempel kylan blir alltför sträng.
- Jag tycker att vi har gjort vad vi kan och lite till.
Inger Bergström tycker att det är beklagligt att synen på personer med
psykiska handikapp ofta inte är alltför tolerant. Det gäller både från
samhällets och medmänniskornas sida. Psykiatrireformen vars målsättning är
att ge psykiskt sjuka ett mer människovärdigt liv, har inte lyckats fullt ut.
- Något har gått snett och det är ju
också därför regeringen tillsatt Anders Milton som psykiatrisamordnare för
att se över lagstiftningen. Innan reformen behövde inte allmänheten
konfronteras med de psykiskt handikappades problem. Anders Arle vistades
tidigare långa tider på låsta institutioner. Nu har han mycket mer frihet.
Nästan för mycket frihet, tycker han själv.
Sten Engblom
Psykiatriprofessorn: Bra behandlingar finns men resurser saknas
Anders Arle har hamnat i kläm efter
psykiatrireformen. Och han är långt ifrån ensam.
- Idag har vi bra behandlingar. Då känns det tragiskt att resurserna saknas,
säger Marie Åsberg, professor i psykiatri.
Kurvan påminner om en spetsig och kraftigt sluttande, vulkantopp.
I början av 1900-talet fanns ungefär 5000 sängplatser vid psykiatriska sjukhus i Sverige. Sedan genomfördes en kraftig utbyggnad och i mitten av seklet - omkring 1960 - var antalet vårdplatser över 35 000.
Idag är vi åter nere på samma nivå som
i början av 1900-talet.
Sverige har idag strax över fem tusen vårdplatser inom den slutna psykiatrin.
- Vi har monterat ner institutionspsykiatrin, men inte hittat bra former för
att ta hand om patienterna. När man lade ner mentalsjukhusen använde man inte
pengarna som frigjordes till att bygga en bra öppenvårdsorganisation, säger
Marie Åsberg, professor i psykiatri vid Karolinska institutet, som också
driver ett projekt i Västernorrlands läns landsting.
Under 1950- och 1960-talen gjorde den moderna psykofarmakan sitt intrång.
Plötsligt kunde neuroleptika lugna
psykotiska patienter utan att söva dem. Litium gav många människor med
manodepressiva sjukdomar livet åter - de blev friska och kunde leva under
"normala" förhållanden.
- Mentalsjukhusen blev helt andra ställen. Man kunde minska tvångsmetoder och
istället koncentrera sig mer på att utveckla terapimetoder tillsammans med
patienterna säger Marie Åsberg.
Under 1970-talet började också nya, mer effektiva, psykoterapier utvecklas.
De nya behandlingsmetoderna bidrog i allra
högsta grad till mentalsjukhusens avveckling.
Optimismen flödade.
Och kanske slog den över.
Kanske trodde man att man skulle klara allt - att det i framtiden inte skulle
finnas behov av en sådan fristad som mentalsjukhusen erbjöd.
Vi har sett stora medicinska, terapeutiska
och forskningsinriktade framsteg de senaste femtio åren. Vi har bra behandling
att erbjuda de psykiskt sjuka som kommer i kontakt med vården. Men det som
saknas är en bra organisation - att de patienter som behöver vård får
tillgång till dessa behandlingar, säger Marie Åsberg.
- Det var bra tänkt att patienterna skulle slippa vandra i institutionerna. Men
eftersom de inte blev friska när de kom ut så behövde de än mer stöd. Men
det stödet fanns inte, vi lyckades inte bygga upp en sådan organisation och
psykiskt sjuka började synas i allt större utsträckning på gatan.
Marie Åsberg tror att bristen på
ekonomiska resurser har att göra med att psykiatrin inte anses
framstegsinriktat. Det är mer spännande med stamcellsforskning och
hjärttransplantationer.
- Det hänger väl ihop med att folk inte tror att någon anhörig skall bli
psykiskt sjuk. De är mer rädda för cancer. Men risken är i verkligheten
större att de ska få en psykisk sjukdom.
En stor undersökning från
Världshälsoorganisationen visar att våra vanligaste psykiska sjukdomar
tillhör de stora folksjukdomarna i världen. Och en av dem - depression -
utgör den näst största sjukdomsbördan i Sverige.
Stefan Sjödin
Citat ur tidningen Ångermanland 8 april 2004
Gnistan tänder hopp om en väg tillbaka
I dag avslutas artikelserien där Tidningen
granskar psykvården i Västernorrland. Vad har hänt sedan psykreformen? Vad
fungerar bra och vad kan bli bättre?
Förhoppningsvis har några av frågorna besvarats. Hoppet om en bättre
situation lever vidare och stiftelsen Fiskekroken i Härnösand är för en
skara drabbade et hopp om en väg tillbaka.
Det finns alltid ett hopp. Det finns en väg
tillbaka. En del av detta hopp är Stiftelsen Fiskekroken i Härnösand. För
Krister Bergström betyder Fiskekroken och kooperativet Gnistan allt.
Därför känner verksamhetschef Hans Bergman ett stort ansvar. Ett ansvar som
blir allt tyngre när pengarna tryter. Anslagen minskar år från år.
Gnistan håller till i ett rött renoverat trähus. I det gammaldags inredda och hemtrevliga vardagsrummet samlas varje dag de fyra medlemmarna och deras handledare. Här finns deras trygghet. En väg som bär framåt, en möjlighet att lyckas. Tillsammans i kooperativet arbetar man för att komma tillbaka: till arbetsliv, till a-kassa eller till studier. Alla har sina personliga målsättningar som följs upp med jämna mellanrum.
- Jag har som målsättning att börja
komma i tid. Nu känner jag att jag är på väg att lyckas, säger Krister
Bergström.
Det finns orosmoln. Både habiliteringen som tar hand om de svårast sjuka och
kooperativet, som jobbar med de som är på väg tillbaka från sjukdomar och
problem, har svårt att hitta finansiering.
- Vi är oroade över utvecklingen och har i nuläget ingen chans att hantera
alla behov som finns. Kompetens, ambitioner och idéer har vi gott om men inte
personalresurser, säger verksamhetschefen Hans Bergman.
Krister Bergström är ansvarig för ett av kooperativets delprojekt Prylboden,
en secondhandförsäljning.
Sortering och uppsnyggning av de kläder
som lämnas in är en viktig uppgift.
- De kläder vi inte själva blir av med levererar vi till Erikshjälpen i
Timrå. Vi burkar åka dit en gång i månaden säger Krister Bergström.
Gnistan jobbar utifrån en konjuktiv metod. Det innebär att man kan acceptera
flera olika lösningar av ett problem och man får själv välja den lösning
man tycker passar bäst.
Det allra viktigaste är gruppkänslan att
man känner för varandra och hjälper varandra för att på så sätt bygga upp
självförtroendet.
- Mitt arbete är att vara en hjälp och ett stöd till gruppen. Alla beslut
fattas gemensamt i kooperativet, säger Margaretha Johansson, som är anställd
i kooperativet.
För att få verksamheten att gå runt har Fiskekroken satt igång en mängd
olika projekt. Många som slagit väl ut. Bland annat det läslustprojekt som
man startade i samarbete med Härnösands folkhögskola som folkhögskolan nu
tagit över.
Vi har haft många idéer och kommit
igång med flera bra projekt. Men det är svårt att få en permanent verksamhet
finansierad, säger Elisabeth Gisselman, som arbetar på Fiskekroken.
Arbetstiden för medlemmarna i kooperativet Gnistan är mellan nio och två.
Stenhårt. Inga ursäkter godtas. Under den arbetstiden ska man helt och hållet
ägna sig åt kooperativet. En av medlemmarna lagar lunch som man sedan äter
tillsammans.
Motion anses som ett bra komplement till
arbete. Gruppen styrketränar tillsammans två gånger i veckan.
De pengar som kollektivet tjänar går till en gemensam kassa. Dessa pengar
används till nyanskaffning av material och gemensamma aktiviteter, som
studiebesök, resor och olika sociala arrangemang.
Tidigare hade kooperativet fler medlemmar.
- Men nu kan de olika intressenterna, av ekonomiska skäl, inte köpa tjänster
i samma utsträckning. Verksamheten är så bra. Vi har en utarbetad metod, gott
resultat och personal som ser framåt. Vi hoppas att fler ser vår styrka och
köper våra tjänster, säger Margaretha Johansson.
Nästa gång är det de sämst ställda som drabbas. Till hösten måste man
minska personalen och bara två tjänster blir kvar på Fiskekroken och en på
kooperativet. Alldeles för få anser personalen.
- Dessutom skapar uppsägningsryktena oro. Våra besökare behöver ordning och
struktur. Därför skapar personalminskningen problem för våra gäster, säger
Elisabeth Gisselman.
Tidigare fanns verksamhet varje dag i
veckan, julafton inräknat. Numera har man bara öppet på vardagar och blev
tvungna att stänga några veckor i somras under semesterperioden för att det
fanns inga pengar för några semestervikarier.
Stiftelsen Fiskekroken har inte möjlighet att syssla med uppsökande
verksamhet.
- Vi vet att det finns många i Härnösand som skulle behöva delta men vi
klarar helt enkelt inte av att ta emot fler, säger Hans Bergman.
Många av de personer som besöker Fiskekroken behöver mycket stöd och hjälp.
_ Vi har kontakt med personer från de som
är psykotiska på gränsen till att behöva vårdas med vårdintyg till de som
är så pass friska att de är på väg att kunna slussas ut till studier och
jobb, säger Hans Bergman.
Drömmen för Fiskekroken är att kunna ha samma möjligheter som finns inom
omsorgen.
- Där finns projekten, Vårdkasstugen, Rönnen och Bilfixarna. Vi skulle vilja
ha liknande resurser, säger han.
Anette Olsson, som nu är sjukpensionär och känner att Fiskekroken är vägen
till en bra sysselsättning. I vinter har man satsat på friskvård och tränat
på sjukhuset. Promenader är också en vanlig sysselsättning. Man har också
sytt och stickat.
Helen Olsson besöker Fiskekroken fem dagar i veckan.
Vi har hört att man måste minska på
personalen. Det är hemskt. Vi kan inte acceptera det. Alla behövs, säger hon.
Fiskekroken hoppas att den inventering som kommunen gör ska leda till något
positivt.
- Jag har arbetat med det här sedan mitten av åttiotalet och min erfarenhet
är att kommunen gjort många utredningar. Men det har hittills inte inneburit
några ökade resurser för vår målgrupp, säger Hans Bergman.
Men han har långt ifrån givit upp.
- Förhoppningsvis kan vi genom en bättre
dialog med den nya ledningen inom kommunens särskilda omsorg finna en lösning
på detta problem.
Matstunden är klar på kooperativet Gnistan. De fyra medlemmarna går till sina
arbetsuppgifter. På övervåningen finns rader med plastkranar som ska
monteras. En bit därifrån finns Prylboden full med kläder som ska sorteras.
För Krister Bergström finns hur mycket jobb som helst. Snart är han mogen att
möta verklighetens krav. Nu kan han passa tider igen.
Lennart Lundberg
Citat ur tidningen Ångermanland 10 april 2004
Förbättringar väntar de med psykiska problem
Härnösands politiker vill förbättra
arbetet med de psykiskt funktionshindrade.
Det faktum att man inte känner till alla med allvarliga psykiska problem har
kommunen tagit på allvar.
Kommunen har gjort en ny inventering för att få
bättre uppfattning om hur många härnösandsbor som har allvarliga psykiska
problem.
- Vi har tagit till oss av kritiken och ser den som ett bra stöd i vårt
förändringsarbete, säger Kristina Wiklund, chef för socialpsykiatrin i
Härnösands kommun.
Kommunen har bland annat talat med
vårdcentralerna men också med Härnösands folkhögskola.
Ann-Christine Myrgren är vård- och omsorgsnämndens ordförande i Härnösand.
- Vi har gett förvaltningen uppdrag att utveckla och förbättra
omhändertagandet av de psykiskt funktionshindrade. Kanske kan detta arbete inte
gå så snabbt som vi skulle vilja. Men vi jobbar nu framför allt med att
anpassa boendena.
Bland annat ska man hämta nya idéer
från Kramfors.
- I början av april åker både politiker och tjänstemän till Kramfors för
att ta del av deras goda exempel. Vi har under en tid prioriterat
äldreomsorgen. Nu måste vi satsa på omsorgen och på de psykiskt
funktionshindrade, säger hon.
Hon hoppas att landstinget och försäkringskassan går in med pengar till
exempelvis Fiskekroken.
Vi behöver den dagliga verksamheten som
finns på Fiskekroken. På sikt måste vi utöka med anledning av neddragning av
platser som gjorts, säger Ann-Christine Myrgren.
Hon tror att den nya lagen, som säger att socialtjänsten alltid ska kopplas in
vid avhysningar, kan lösa vissa problem. Dessutom vill hon satsa på
utbildning.
Både av personal på boendena och inom
hemtjänsten.
- Jag vill inte att någon ska fara illa på grund av psykiska funktionshinder.
Psykvården i kommunen skall vara tillfredsställande. Alla ska kunna känna att
de får den hjälp som man är berättigad till.
Kommuntjänstemännen arbetar vidare med resultatet av denna inventering.
Kommunen har koncentrerat sig på boendet. För det är enligt Kristina Wiklund
mycket viktigt att dessa personer har ett anpassat boende.
Socialförvaltningen ser över hur man på bästa sätt kan använda de resurser
som finns.
Lennart Lundberg