Detta är en sammanställning av dikter som jag skrivit under åren 1978-1991.

Eftersom jag hade penna och papper inom räckhåll när de kom till mig, vill jag tro att inte bara jag ska ha tröst och välsignelse av dem. Han ÄR med oss!

Moliden, Bollstabruk i maj 1991

Solveig Alt

Jag läser i daggkåpans bok

Nu öppnar jorden sina blad
nu vaknar åter livet
och Skaparens ord
i rad efter rad
i Hans gröna små böcker står skrivet.

Jag ville nu
helst bara se Hans värld
fjärran från människans glitter!

Min lovsång,
som börjar sin höga färd
får sällskap med fåglarnas kvitter.

Allt kommer tillbaka
och allt är sej likt
från barnleks-
och ungdomsdrömsvårar.

Men aldrig jag levat så djupt och rikt
som nu
när jag meningen spårar.

Förr
såg jag bara Naturens Gud
som bjöd på det dukade bordet,

nu
mitt ibland dofter och insekters ljud
jag tackar Dig, Herre,
för ORDET!

Mästerverk

Svalan
smäcker och fin
högt över hav och land
flyger
som ett mästerverk
gjort av Skaparens hand.

Så fint
som en kvittrande pil
ifrån Guds båge hon viner

- en förebild
för teknikens moderna flygmaskiner.

Nere bland markens örter
förnöjsam,
rund och trind,
den klumpiga humlan stökar
med frömjöl på sin kind.

Hon kan inte flyga
enligt vetenskapen.
För vingarna är hon för tjock.

Guds humla.
ovetande och trygg,
brummar
och flyger dock!

Känner du dej klumpig, omöjlig?
Är dina vingar för små?

Med Guds hjälp är allting möjligt
så FLYG DU,

FLYG DU ÄNDÅ!

I Guds åker

Septemberafton i potatisland

- ett minne jag för mej ser -

jag kämpar på med hacka i hand
att bärga vad jorden ger.

Från varje potatis det våta ler
med handen jag stryka får
och ingen ände på fåran jag ser.
oändligt sakta det går.

Sur- regnet strilar och timmen blir sen.

Usch vilket dystert klet!
Till råga på allt slår hackan i sten
till gnisslande stort förtret.

Då
plötsligt jag märker:
när hackan slog i
blev den från hindrande lera fri.

Jag börjar välsigna stenarna då
som finns att skärpa mitt verktyg på.

Så ärar jag Dig Gud för potatis i jord
och tack för det dagliga bröd
och tack för Ditt underbara ord
att aldrig Du sviker i nöd!

Det är slipstenar Du i vår väg har lagt
ej tänkta att snava på,
när Du i kärlek oss har sagt
att som Ditt redskap ut vi må gå.

Ett brutet rör var jag

Trampad i jorden ner.

Men roten i den finns kvar

i trådarna som ger stadgan

jorden
den goda
drar.

Den synliga plantan tufsad

av dom
som inte vet
att nere i mörkret
och värmen
finns HJÄLPARENS HEMLIGHET:

Så hände
till förvåning
att livet återkom.

Från någonstans kom nya blad
och åter stod den i blom.

Jord
jag kommer en gång.

Mull
du är helig och god,

du är kraft i tystnad och väntan.

Du ger frihet, glädje och mod.

Jag vet!

Förr har jag trott på Dej, Gud

nu jag VET
jag VET!

Dej mötte jag när jag var liten

men Din SON
var en hemlighet

tills en kväll när förtvivlad jag låg
med ett utlämnat barn i min bädd

när allting hopplöst jag såg,
jag bad till Honom,
liten och rädd.

Då Någon vid min axel rörde

- i ödmjukhet stunden jag minns -

när Jesu röst jag hörde:

"GLÖM INTE BORT ATT JAG FINNS!"

När före på vägen Han går
man gör mej ej illa mer.

Kraft och förtröstan jag får
när för de små jag ber.

Förr har jag trott på Dej, Jesus,

nu jag VET
jag VET!

För nu går Du före på vägen,
nu är Du verklighet.

Befrielse

Rör jag vid ditt onda nu - så förlåt!

Minns att när Gud sorger ger,
ger Han också gråt.

Gråten rinner genom springan
på den dörr du stängt

den tar med det onda ut
- så har Gud det tänkt.

Öppnar jag min dörr mot dej
kanske jag får se
liten fönsterglugg på glänt
ville du mej ge?

ÖPPNA STORT DIN DÖRR, min vän,
förrän du det tror
fattar du med salig glädje:

Kristus är din bror!

På din tröskel
tåligt väntar Han
på ditt beslut.

Törs du? Vill du?
Kan man följa honom ut?

JA MAN TÖRS, MAN KAN!
Ingen ger dej frihet så som Han.

Kanske gråter du av glädje då
när du finner
liksom jag

ATT MURAR OCH STAKET FÖRSVINNER.

Får jag blott vara en sten

Får jag blott vara för dej en sten
vid din oroligt slingrande väg.

En sten
som uppvärmd av solens sken
förmår locka dej att hejda dina steg.

En orubblig sten
stadig och rund
och trygg att sitta på.

En plats där du vilar dej en stund
tills du orkar
att vidare gå.

Jag vill vara avslipad och
skön
och nött
när du över mej med handen drar

så att du känner
att du är trött
och gärna vill dröja dej kvar.

Kanhända tillsammans vi två
får uppleva undret att
din själ kommer efter
på vägen då
och hinner sin ägare fatt?

Får jag blott vara en sten som du minns
med glädje och värme än
när du blivit gammal
och jag inte finns
och i tanken du vandrar din barndoms väg igen.

Tystnad

En gång
när jag hade det svårt

när jag var avflådd all skyddande hud,

sa jag: Du slår så hårt,
vad menar Du, menar Du, GUD?

Han gav åt mej TYSTNAD
och sade så:

I den ska du söka den hjälp du behöver!

Och djupt i mej själv
jag fann på
en kraft som räcker och blir över.

Tystnad,
som intet är
ja som är mindre än luft eller vatten
kallar mej ofta till högtidsstund
i vargatimmen om natten.

Tystnad
underbar
mjuk och rund
du kan läka och hugsvala.

När jag lyssnat mej mätt för en stund
börjar mitt hjärta att tala.

Från det som varit mitt vilsna jag
tankar och ord utvandra
som hjälper mej
att dag för dag
styrka mej själv och andra.

Guds fåglar leva
och dö,
Sol går upp
går ner.

Tystnad
GÅ ALDRIG FRÅN MEJ
ödmjuk och tacksam jag ber......

Min sorg var trädets sorg

Min sorg
var trädets sorg
när från dess stam
en av dess grenar brutits av

och gråten
som ifrån mej vällde fram
var trädets livskraft
var dess sav.

Dagar
svarta nätter
blev till år.

Så småningom jag fann
över mitt sår
en hinna lagt sej
om än tunn och svag
och när jag böjde mej mot marken visste jag:

den brutna grenen skulle bli min vandringsstav.

Så går du alltid med mej nu, min son.

Och jag må tacka för allt fin jag fått.
För aldrig mer är du mej långt ifrån

och trasigt träd av Gud får nya skott.

Till Dorry

(som var vår första Lapphund)

Det är svårt att förstå
att en hund som du
inte skulle ha en själ.

Du tröstade oss alltid
och ville oss så väl.

För din ensamme tonårshusse
blev du lillasyster och vän.
Han växte och reste ut.

Så kom han aldrig mer igen.

Han hade gått sina vägar med dej,
som du så tyst och stilla
och ingen av er gjorde ett enda väsen illa.

Jag vågade inte längre för dej
säga högt hans älskade namn.

Men under de sista ömma minuter som gavs
innan du somnade in på min arm
viskade jag till dej
- "STEN KOMMER SNART" -

du tittade på mej opp,
i dina mörknande ögon jag tänt
en glimt av förväntan och hopp!

Visst är ni tillsammans igen nu,
det vill jag så gärna tro,
på vandring i underbart, okänt land.

Den tanken ger mig ro.

Vad är vi mer?

Högsommardag
ljuvligt fina!

I solvarma sandtaget backsvalor vina.

VÅR LILLA VÄRLD ÄR GOD!

Hela deras lycka
finns samlad
i denna fula grop

tills han plötsligt står där
med lastbil och traktor
han
som äger alltihop.

Sandtagets väggar rassla och rasa.

De arma fåglarna flyr i fasa.

Svalor - mänskor -
vad är vi mer?

Det är hemfridsbrott jag i tårar ser.

I ett moln av sin dyrbara last
sin sand han myndigt bortför.

Fåglarna vilsna snurra
i luften ovanför.

I MIN MUN SMAKAR DET BLOD!

På vår byväg kan jag läsa

Dimvåt
och tyst
är min morgonvandring

men i luften
ditt pladder hänger kvar.

Du lämnat ett tomrum lilla flicka
du
som jag haft till låns ett par dar.

Du vill inte vara baby mer

men du litade ändå på mej

så jag fick dra dej i dockvagn

- "för här är det ingen som ser
och ingen som retar dej!"

Jag kan läsa i vår-geggig sand
vad som hände på vår byväg i går:

Där
bland traktordäcksmönster
och hästskoavtryck
ser jag
pyttesmå stövelspår

efter SARA, SNART FYRA ÅR.

Fågel till tröst

Du drömmer om ett träd
som kan vagga dej till ro
och som lyfter dej högt över allt som är smått.

Du vill välja din väg
stark i din tro
och i tacksamhet över vad du fått.

Men en jagad och fångad fågel är du.

Mänskor har blivit din bur.

Du vill komma ut och flyga fritt nu

men du vet bara inte hur.

Vänta i buren än!

Ute är ändå ingen vacker dag
och kanhända är meningen den
att buren dej skyddar
från hårdare slag.

När mörkret är tätast är ljuset nära

och jägarens offer växlar, min vän.

Än en gång ska de starka vingarna bära

och då kan du sjunga den,

sjunga den sång som i tysthet du övat

och världen ska höra på.

När varje ton du har vägt och prövat

visst vågar du sjunga då?

JA VISST VÅGAR DU SJUNGA DÅ!

Nöjd låter jag sommaren fara

Än blossar rönnen
grann och röd
men jorden är mätt nu
på sommarns överflöd.

Höst
som du vill jag vara.
Nöjd låter jag sommaren fara,
tackar för stunder av brittsommar - nåd
för daggdropp
på spindelns sista tråd.

Vinterdöd, snö,
nej jag är inte rädd!

Mjuk stillhet ska falla
till en paradisbädd.

Glöm ej bara!

Hur ser Jesus Kristus ut?

Säg du
som sett honom förklarad
så att ditt liv ej blev
som det har varit förr!

Minns du ljus och strålglans,
glöm ej bara:

Han kan bo i "fyllot"
utanför din dörr!

Människa du är.....

Se på en snökristall
vit liten snöblomma
skör och ensam
bland myriader av flingor.

Landar den på din hud
hinner du förundrad
ett ögonblick se
hur utsökt den formats

innan
en ynklig droppe vatten
är
vad som återstår
av stjärnan.

Var det bara det
som var livet?

Att ödsligt virvla
osedd
och förbrukad?

Ånej
visst vet du
att dagar ska komma
då isen lossar
och vattnet flödar
då jordens växter får
vad de kräver
och överflödet
letar sig mot bergfasta grunden

då källor och bäckar
fyllas till brädden
då dimman stiger uppåt
och regnet åter faller,
välsignat.

Människa
du är
en flinga, en droppe

- men ändå, av nåd, mycket mera.

Ja "mer än Guds sparvar"
säger Ordet!

En omsorg
dig alltid ska följa
ty

som starkaste is bär dig Fadern

som källvattnet klara är Sonen

som dimdroppar omger dig Anden

och lyfter dig åter mot höjden.

Och du skall vara i detta
till hjälp
för din broder på jorden,

den flinga
som färdats vid din sida.

Skaparen vill bruka dig ständigt
i det kretslopp
som är del av Evigheten.

18 mars 19991
en snöig måndag i Moliden by,
Bollstabruk