Citat ur "Tidningen Dagbladet"
Han broderar sig genom livet
"Lasse" före detta
narkotikamissbrukare och kriminell, broderar sig genom livet.
Han är en av RSMH Timrås medlemmar som varje dag kommer till lokalen
där han sitter och syr på sina tavlor.
I dag är han 55 år och har äntligen börjat få rätsida på tillvaron.
När Lasse bara var en ung spoling började han missbruka amfetamin. På den tiden bodde han i Stockholm där han fortfarande har sin mamma och sina syskon. Efter att ha missbrukat narkotika i 13 år, fick han komma till ett familjehem i Fagervik. Det blev hans räddning ur missbruket och ett liv i kriminalitet.
Drogfri i 21 år
- Det känns väldigt bra att ha
kommit från det där. Jag har varit fri från droger i 21 år nu, säger han.
Men livet som redan från början lett honom in på fel spår, fortsatte med
dråpslag efter dråpslag även efter att han slutat med drogerna. En allvarlig
blodsjukdom tog nästan livet av honom och därefter fick han en psykos och låg
under flera månader intagen på psyket i Sundsvall.
Levde under dödshot
Att han dessutom levde under
dödshot för gamla knarkskulder, gjorde inte saken bättre.
- Jag vågade inte öppna dörren när det ringde. Men 1990 blev jag troende och
då började jag våga gå ut igen, säger han.
I samma veva stötte han på sin gamle kumpan som i alla år varit efter honom
för att driva in knarkskulderna.
- Vi träffades på ett behandlingshem i Stockholm. Det visade sig att även han
hade blivit troende och vi pratade ut om det som varit. Det var nog meningen att
vi skulle träffas och reda ut det där, säger Lasse.
Passionen är att brodera
I dag mår han efter
omständigheterna bra och ägnar sig med själ och hjärta åt sin stora passion
här i livet, att brodera tavlor.
- Jag började med det när jag gick på dagcentret i Tallnäs för tio år
sedan. Jag ville ha något att göra och hon som jobbade där föreslog broderi.
Jag broderade på nätterna och hon repade upp det jag gjort på dagarna,
eftersom det alltid var något stygn som blivit fel, säger han.
Men Lasse ger inte upp. Hade han bestämt sig för att brodera skulle han
minsann klara av det också. I dag är han en skicklig konsthantverkare i sitt
område som ägnar all sin tid åt att brodera. Han har till och med gjort ett
stort broderi av Bengt Lindströms Y, som Timrå kommun har köpt in.
Syr dygnet runt
- Jag syr i stort sett dygnet runt
och har alltid en tre - fyra tavlor på gång samtidigt, säger han.
Och det är på RSMH Timrå han trivs bäst. Där kan han träffa folk och sitta
och brodera samtidigt. Enda kruxet är att ibland när han vill koncentrera sig
på sitt handarbete så trängs plötsligt alla runt honom och vill prata, även
om han stängt in sig på kontoret för att få vara i fred. - De dras tydligen
till mig, säger Lasse och skrattar.
Citat ur "En tidning om psykiska funktionshinder från Landstinget, kommunerna, RSMH och IPS i Västernorrland 1999"
Efter många år med återkommande depressioner
Nu har vindarna börjat vända för Solveig
Solveig är ett levande bevis på
vilken styrka det finns i varje människa.
Efter många år med regelbundet återkommande svåra depressioner har hon nått
fram till ett tämligen friskt liv.
- Det är något man får lära sig leva med, säger hon.
Solveig är 49 år och bor i
Sundsvall.
Hon är liten och späd. Men i den tunna kroppen bor ett nytt självförtroende
som gör vårt möte hoppfullt, trots att det handlar om svåra upplevelser.
Ända sedan hon var 13 år har Solveig haft perioder med svåra depressioner,
särskilt höst och vår. Ibland har det slutat med självmordsförsök. Det
första försöket redan när hon som nedstämd 13-åring, fått en burk valium
av skolläkaren.
Mardröm
Depressionen har alltid börjat med en och samma mardröm:
Solveig befinner sig i barndomshemmet utanför Sundsvall. Hennes pappa går ut
för att ordna något med pannan. Han faller ner i gen grop som finns utanför
huset. Samma sak händer mamman, Solveig och hennes syster. Någon tar upp dem,
skalperar dem, slänger ned dem och gräver över.
När mardrömmen kommer vet Solveig att det är dags. Men redan tidigare kan
Solveig känna att hon blir trött och vill dra sig undan.
Själva depressionen ger henne starka tvångstankar, som att hon måste slänga
sig framför den bil hon ser på gatan, eller ner i vattnet över ett broräcke.
Det känns som om någon pressar henne.
- Jag sitter i en fåtölj och håller mig hårt i armstöden för att inte ge
efter, berättar hon.
Inga mediciner
Nu är det ett och ett halvt år sedan hon senast var inlagd för sin
sjukdom. Hon klarar sig helt utan mediciner, men vet att om hon ännu en gång
råkar in i depressionen, så finns det hjälp. För Solveig heter hjälpen
elbehandling.
Mediciner har aldrig fungerat bra för henne. Men hon har fått argumentera
länge, för att få läkarna att verkligen ge henne elbehandling, det som
Solveig själv uppfattar som det allra bästa botemedlet.
Nu är de överens. Det ger henne en trygghet, kanske det som fått livet att
vända på flera sätt, det senaste året för Solveig.
Arbetar ideellt
Hon har fått bättre kontakt med sin dotter Anneli. Hon har börjat arbeta ideellt
på RSMH i Sundsvall, och fått en rad vänner där. Det är i föreningens
lokaler vi träffas den här dagen.
Hon har framförallt bättre kontroll på sin sjukdom, känner igen symptomen
och vet precis, när hon ännu en gång måste ring psykiatrin för att be om
hjälp.
Men vägen hit har varit svår.
Solveig beskriver ungdomsåren som en enda lång depression. För hennes
föräldrar var sjukdomen något skamligt.
I vuxen ålder har hon mått dåligt i perioder.
Mellan dessa har hon levt ett tämligen normalt liv.
Hon har bott i två städer i södra Sverige, varit gift två gånger och fött
två barn. Solveig var då och då inlagd för sin depression.
Under denna tid var barnen en spärr för Solveig mot det mest drastiska, att
försöka ta livet av sig.
- Jag kände att jag måste ta hand om dem. Hon var noga med att tala om för
sina barn när hon måste söka hjälp, varför det var så och var de kunde
hälsa på henne.
Skilde sig och flyttade hem
1987 skilde sig Solveig och flyttade med barnen hem till Sundsvall.
Återkomsten till hemstaden, som tonårsmamma var svår. Solveig berättar att
hon var livrädd för att vara ensam och tvingade barnen att hålla henne
sällskap, i stället för att vara med sina kompisar. Men hon klarade de flesta
depressioner utan att behöva lägga in sig.
Ett försök med nya mediciner i början av 1997 blev en dramatisk vändpunkt.
Solveig fick en ångestattack som hon inte kunde kontrollera, och hoppade från
en balkong på tredje våningen, med krossad höft som följd.
Operation och kryckor i sju månader gjorde Solveig mer isolerad än någonsin.
Vägen till ett annat liv var svår.
- När jag försökte åka buss, klev jag av efter ett par hållplatser, mer
stod jag inte ut med.
Det första besöket på RSMH var en skräckupplevelse.
- Jag var så rädd att jag kröp ihop på balkonggolvet.
Men kontakten med RSMH blev en öppning för Solveig. Nu arbetar hon ideellt på
kontoret, sköter medlemsutskick och har fått lära sig att hantera en dator.
Det sorts arbete hon alltid önskat sig.
Bättre än kurator
- Det är mycket bättre att träffa likasinnade, än någon kurator. Här
ringer de och undrar var jag är, om jag inte kommer på morgonen, säger hon.
Solveig är besviken på många människors reaktion.
- När jag opererade höften var det väldigt synd om mig. Men annars är det
många som inte förstår varför jag legat inne, eftersom det inte synts
utanpå. De förstår inte vad det handlar om.
Solveig har ett råd till alla föräldrar vars barn får någon sorts problem.
- Sök hjälp på en gång, sopa inte problemen under mattan. skolan måste
också vara vaksam på hur eleverna mår, säger hon.
Skulle du vilja leva om ditt liv?
- Jag vet inte, säger hon efter att ha tänkt lite.
- Kanske har jag ändå haft nytta av det här.
Nu kan Solveigs dotter förstå...
I tonåren gjorde Anneli revolt mot sin mamma
- Nu förstår jag min mamma. Det gjorde jag inte när jag var yngre. Anneli Åström är dottern som levt med mamma Solveigs sjukdom som en del av tillvaron.
- Jag förstod inte varför hon
höll mig så hårt. Hon ville att jag skulle vara hemma varje kväll istället
för att träffa kompisar. Nu vet jag att det var för att hon var rädd att
vara ensam, säger hon.
När Anneli var liten funderade hon inte mycket över mammas sjukdom. Kanske
berodde det på att Solveig alltid var noga med att berätta när hon mådde
dåligt och skulle lägga in sig. Anneli visste alltid var mamma var och
varför.
Kände igen tecknen
- Om mina egna barn börjar undra
hur min mamma haft det kommer jag att berätta på samma sätt, säger hon.
Anneli kände väl igen tecknen på att mamman var deprimerad. Solveig blev
oftast bara sittande. Ibland började hon med en massa saker utan att avsluta
dem.
När Solveig skilt sig och flyttat till Sundsvall med sina två barn var Anneli
16 år. Då blev mammans sjukdom mer påtaglig för henne.
Anneli och hennes bror måste stanna hemma kvällar som helger. Anneli fogade
sig tills hon var närmare 18 år. Då gjorde hon revolt och flyttade tvärt
hemifrån.
Dålig kontakt
Kontakten mellan mor och dotter var
dålig ett antal år men Solveigs hopp från tredje våningen blev en
vändpunkt.
- Nu har vi pratat och förstår varandra efter att ha fått distans. Min mamma
mår bra nu, att hon hittat RSMH har varit väldigt positivt.
Anneli är idag 28 år och har fyra barn. Hon funderar på de fördomar som hon
mött under åren framförallt från skolkamrater.
Säga ifrån
- Min mamma är inte knäpp, hon är sjuk. Hur ska man få folk att förstå det? Det enda jag kan göra är att reagera och säga ifrån när jag hör fördomar, säger Anneli.